Urban Ahlin (S) säger att de var emot arbetskraftsinvandring till Sverige före SD. Han har helt rätt enligt Riksdagens utredningstjänst.

Urban Ahlin (S) säger till P4 att socialdemokraterna var emot arbetskraftsinvandring före Sverigedemokraterna.  Han har helt rätt enligt Riksdagens utredningstjänst, visar den rapport som jag har beställt.

Den kan du läsa här:

2014-02-10	Dnr 2013:1858 Slu
	Slutredovisning
ARBETSKRAFTSINVANDRING

 

Uppdragsgivaren önskar en beskrivning av hur regelverket kring arbetskrafts- invandring har sett ut från 1960-talet till idag; vilka förändringar har gjorts och vilka partier stod bakom dessa?   

Uppdragsgivaren önskar också information om hur olika fackförbund agerade när behovsprövning fanns, om det varierade mellan branscher och om det finns statistik över detta sedan 1960 och framåt.

Vidare önskar uppdragsgivaren statistik över antalet personer som fått uppe- hållstillstånd sedan 1960 på grund av arbete.

Statistik önskas över antalet arbetskraftsinvandrare som kommit till Sverige per år sedan 1960.

Hur många utrikes födda arbetade i Sverige 2012?

Hur många utrikes födda drev företag 2012 och hur många anställda har de i sina företag?

 Inledning

I den här promemorian beskrivs regelverket för arbetskraftsinvandringen sedan 1960-talet och hur arbetsmarknadsprövningen gick till innan de nya reglerna för arbetskraftsinvandringen trädde i kraft 2008. Någon statistik över fackförbundens agerande i arbetstillståndsärenden har utredningstjänsten inte hittat. Inte heller har utredningstjänsten funnit uppgifter om huruvida detta skilde sig mellan olika förbund och branscher.

Den avslutande delen svarar på frågorna om antalet utrikes födda som arbetade eller drev företag 2012.

Statistik över antalet personer som fått uppehållstillstånd på grund av arbete kommer att redovisas i bilagan till den här promemorian.

Regler för arbetskraftsinvandring från 1960-talet till i dag

Inledning

Under en lång period av efterkrigstiden var arbetskraftsinvandrarna den största gruppen bland dem som kom till Sverige, större än antalet flyktingar och anhöriginvandrare.[1] Villkoren för att kunna komma till Sverige och arbeta har delvis varierat över tiden. Förändringarna i de lagliga förutsättningarna har påverkat omfattningen och inte minst sammansättningen av dem som kommit till Sverige som arbetskraftsinvandrare.[2] Faktorer som också påverkar arbetskraftens omfattning är den ekonomiska utvecklingen och arbetsmarknadens efterfrågan på utländska arbetskraft.[3]

Efter andra världskriget inleddes en period av en relativt stor arbetskrafts- invandring till Sverige. Invandringen kom i första hand från de nordiska länderna men också från andra länder i Europa. 1954 skapades en gemensam arbetsmarknad för Sverige, Finland, Danmark, Norge och Island, vilket innebar att nordbor inte längre behövde arbetstillstånd för att arbeta inom Norden.

I slutet av 1960-talet blev lagstiftningen mer strikt i fråga om arbetskrafts- invandring från länder utanför Norden. Den tidigare perioden med en relativt oreglerad arbetskraftsinvandring efterföljdes av en period med mer restriktiva regler för arbetskraftsinvandring.[4] Lagstiftningsmässigt är året 1968 en milstolpe; då fastslogs ett antal allmänna principer för invandringen till Sverige som skulle få betydelse under lång tid framöver. De riktlinjer och regler som antogs då kom i princip bli styrande för arbetskraftsinvandringen fram till 2008 när det nu gällande regelverket trädde i kraft.[5] Vissa justeringar av 1968 års principer gjordes dock under 1984. Det kan konstateras att de närmare förutsättningarna för att arbetskraftsinvandra till Sverige under lång tid inte framgick av lagstiftningen. Prövningen styrdes i stället till stor del av de nämnda riktlinjerna som fastslagits av riksdagen.[6]

Sedan 1960-talet och framåt har en prövning av behovet av arbetskraft utifrån ingått som ett moment vid handläggningen av ansökningar om arbetstillstånd. Vid denna prövning har arbetsmarknadens parter haft en stor roll. Denna ordning ändrades genom reformen 2008, då den så kallade myndighetsbaserade arbets- marknadsprövningen upphörde. I stället blev arbetsgivarens bedömning av behovet av en rekrytering från tredjeland utgångspunkten. 

De större förändringarna av de lagliga förutsättningarna under perioden – från åren 1968, 1984 och 2008 – beskrivs nedan, liksom hur respektive förändring påverkade arbetskraftsinvandringen till Sverige. Det ska också påpekas att Sveriges medlemskap i EU 1995, liksom EU:s senare utvidgning, innebar nya förutsättningar för arbetskraftsinvandringen till landet. Detta redovisas också nedan.

Arbetskraftsinvandring under 1950- och 1960-talen

Under 1950- och 1960-talen rådde ett system som innebar att medborgare i ett stort antal länder fritt kunde resa in i Sverige och här söka uppehålls- och arbetstillstånd.[7] Under efterkrigstiden upphävdes kravet på visering i förhållande till många stater, som exempelvis Jugoslavien, Grekland och Turkiet. Det blev i stort sett fritt för utomnordisk arbetskraft att resa in i Sverige för att söka anställning på plats här. När ett arbetserbjudande fanns kunde den arbetssökande ansöka om arbetstillstånd och uppehållstillstånd. de allra flesta fall beviljades. Nordiska medborgare kunde i stor utsträckning fritt flytta till Sverige. 1954 års överenskommelse om en gemensam nordisk arbetsmarknad innebar att nordiska medborgare fick rätt att fritt resa in, bosätta sig och arbeta i ett annat nordiskt land utan krav på något tillstånd.

En bidragande orsak till den förda politiken var det strukturella efterfråge- överskott på arbetskraft som rådde efter krigsslutet fram till mitten på 1970-talet, till följd av den ekonomiska och industriella expansionen samt den demografiska situationen. Den nationella sammansättningen i migrationsströmmarna till Sverige förändrades under 1960-talet. Invandringen från utomnordiska länder, framför allt Jugoslavien, Grekland och i viss mån Turkiet ökade, medan andelen från de nordiska länderna minskade.

Även om den förda politiken möjliggjorde en kraftigt ökad invandring fanns dock ett regelverk för att pröva och bevilja arbetstillstånd. Den prövning som gjordes av ansökningar har flera likheter med den som senare skulle råda. Innan arbetstillstånd beviljades gjordes en arbetsmarknadsprövning av länsarbets- nämnden där det kontrollerades att lämplig nordisk arbetskraft inte fanns anmäld hos arbetsförmedlingen. I samband med denna prövning fick de fackliga organisationerna möjlighet att yttra sig. Arbetstillstånd beviljades för ett visst yrke och i och med detta begränsades rörligheten till en viss sektor av arbets- marknaden. Tillstånd att byta yrke kunde beviljas under vissa förutsättningar. Arbetstillstånd beviljades endast för kortare tider, men förlängdes i regel. Arbetstillstånden meddelades av den centrala utlänningsmyndigheten, som fram till den 1 juli 1969 var Statens utlänningskommission (därefter Statens invandrar- verk, och efter namnbyte år 2000 Migrationsverket).

I mitten av 1960-talet kom dock den rådande ordningen under kritik. Många personer kom till Sverige utan att ha ordnat arbete och bostad i förväg, vilket skapade miserabla sociala förhållanden. Problemen förvärrades under 1966, då antalet nyanlända var ovanligt stort samtidigt som Sverige gick in i en ekonomisk lågkonjunktur. Samtidigt fanns en kritik från fackföreningsrörelsen som ifrågasatte om fortsatt invandring verkligen var nödvändig. En bakomliggande orsak till fackförbundens inställning var att man ville värna om den inhemska befolkningens sysselsättning.

Efter överläggningar om arbetskraftsinvandringen mellan representanter för de fackliga organisationerna, Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) och Statens utlänningskommission, drog regeringen upp nya riktlinjer för en organiserad överföring av arbetskraft från utlandet. Med detta avsågs att utländska med- borgare (medborgare i Norden undantagna) som kom till Sverige för att arbeta skulle ha arbete och arbetstillstånd ordnat före inresan. De nya reglerna trädde i kraft den 1 mars 1967. Vidare fick AMS i uppdrag att vidta åtgärder för s.k. kollektiv överföring av utländsk arbetskraft, vilket ledde till att myndigheten slöt bilaterala avtal med bland annat Jugoslavien och Turkiet samt öppnade informations- och rekryteringskontor i Belgrad och Rom. 

Grundläggande principer för en reglerad invandring ­­– 1968 års lagstiftning

År 1968 antog riksdagen nya riktlinjer för invandringen i stort till Sverige och dessa lagfästes genom den nya utlänningslag och utlänningsförordning som trädde i kraft den 1 juli 1969. Lagen antogs av riksdagen i bred politisk enighet med stöd av samtliga partier.[8] 

I lagens förarbeten anför departementschefen följande under rubriken Invand- ringens omfattning:

Under efterkrigstiden har arbetsmarknadsläget i vårt land varit praktiskt taget helt bestämmande för den omfattning i vilken invandring har tillåtits från länder utanför den gemensamma nordiska arbetsmarknaden. Utlänningsutredningen har på ett övertygande sätt visat att invandringens omfattning bör bestämmas med hänsyn också till möjligheterna att bereda invandrarna bostäder, utbildning, sjuk- och hälsovård, social omvårdnad i övrigt och annat bistånd. Som framgår i det följande har jag, liksom remissinstanserna, anslutit mig till utredningens uppfattning.[9]

Ställningstagandet att invandrare ska ges möjligheter att leva under samma betingelser som befolkningen i övrigt bedömdes medföra att en reglering av den utomnordiska invandringen var nödvändig. Regeln om att arbete och arbetstillstånd skulle vara beviljade före inresan i Sverige som hade tillämpats sedan 1967 skulle även fortsättningsvis gälla. Medborgare i de nordiska länderna var undantagna detta krav enligt överenskommelsen 1954.  

I övrigt fastslog förarbetena följande allmänna principer när det gäller arbetskraftsinvandring:

·         Att de s.k. marginalgruppernas situation måste beaktas när behovet av att tillföra landet arbetskraft utifrån bedömdes. Till dessa grupper hänfördes de handikappade, de gifta kvinnorna och den äldre arbetskraften. Förut- sättningarna att omskola eller flytta arbetskraft som tillhörde marginal- grupperna borde också beaktas.

·         Att man vid bedömningen av tillgången på arbetskraft inte borde förbise att den gemensamma nordiska arbetsmarknaden gav fri möjlighet för arbetskraft från övriga nordiska länder att konkurrera med den inhemska arbetskraften.

·         Att arbetstillstånd i princip inte borde beviljas för anställningar som inte beräknades vara minst ett år (med undantag för exempelvis montage- arbeten och säsongarbeten).

·         Att den utländska arbetskraften inte fick tillåtas bli koncentrerad till utpräglade låglönebranscher.

·         Att prövningen av behovet av utländsk arbetskraft måste ingå som ett led i AMS och arbetsmarknadsparterna mer långsiktiga överväganden av behovet och utrymmet för utländsk arbetskraftsinvandring.

·         Att bostadsfrågan måste vara löst.

Arbetsmarknadens parters inflytande över arbetskraftsinvandringen betonas i förarbetena till 1968 års lag.[10] När det gäller formen för inflytandet anges att AMS och arbetsmarknadens parter i större utsträckning bör ange allmänna riktlinjer när det gäller läget på arbetsmarknaden, i stället för att yttra sig i varje enskilt ärende.

Beslut i fråga om arbetstillstånd skulle liksom tidigare fattas av den centrala utlänningsmyndigheten, dvs. Statens invandrarverk. Invandrarverket skulle innan ett beslut fattades höra AMS, som i sin tur remitterade ärendet till berörd facklig organisation. Invandrarverket följde sedan regelmässigt AMS:s yttrande såvitt avsåg arbetsmarknadsskälen.[11]

De skärpta riktlinjerna från 1968 ledde inte omedelbart till någon minskning av arbetskraftsinvandringen.[12] År 1970 tillstyrkte AMS rekordmånga arbetstillstånd, ca 8 000 stycken, till utomnordiska arbetskraftsinvandrare. Från och med 1971 sjunker dock antalet av AMS tillstyrkta arbetstillstånd. Under 1970-talet sjönk tillväxttakten i ekonomin och industrisektorn krympte. Den grundläggande faktorn bakom arbetskraftsinvandringen, bristen på inhemsk arbetskraft, minskade i betydelse. Den organiserade arbetskraftsinvandringen upphörde därför. När det gällde den enskilda utomnordiska arbetskraftsinvandringen blev fackföreningarnas yttrande över ansökningar om arbetstillstånd allt oftare negativa och Arbetsmarknadsverket gick ofta på samma linje. I februari 1972 gick LO ut med ett cirkulär till olika förbund i vilket man föreslog att förbunden framöver inte skulle tillstyrka remisser om arbetstillstånd. Dessa riktlinjer från LO ledde till att de lokala avdelningarna, förbunden och i förlängningen Arbetsmarknadsverket kom att avstyrka arbetstillstånd i allt större utsträckning. Under 1980-talet invandrade ytterst få icke-nordbor av arbetsmarknadsskäl. Den nordiska invandringen fortsatte dock (framför allt från Finland).

 Arbetskraftsinvandring tillåts endast undantagsvis – 1984 års ändringar i riktlinjerna

1980 tillsattes en invandrarpolitisk kommitté (kallad IPOK). Bakgrunden var att invandringens karaktär hade förändrats och den gällande lagstiftningen ansågs alltför inriktad på arbetskraftsinvandring. Arbetskraftsinvandringen, som sedan mitten av 1970-talet utgjort en allt mindre del av den totala invandringen, hade ersatts av en invandring av flyktingar och anhöriga till dem som invandrat tidigare.[13]

I fråga om arbetskraftinvandring förordade kommittén att de allmänna principerna från 1968 skulle ha fortsatt giltighet.[14] Vid en genomgång framkom dock att den utomnordiska arbetskraftsinvandringen under åren 1968-1981 omfattat 27 000 personer och att det i 90 procent av fallen skett en prövning av arbetskraftsbehovet i varje enskilt fall.[15] Enligt kommitténs bedömning var det inte möjligt att upprätthålla principen att prövningen av arbetskraftsbehovet skulle ske i ett långsiktigt perspektiv om varje ärende prövades för sig. Prövningen i varje enskilt fall skulle därför ersättas med en mer principiell hållning. Departementschefen påpekade i förarbetena till den nya lagen att den faktiska betydelsen av 1968 års riktlinjer hade minskat kraftigt, dels i och med  att den kollektiva arbetskraftsinvandringen hade upphört, dels i och med att arbetskraftsinvandringen minskat påtagligt. Departementschefen delade utredningens bedömning att fler, tydliga kriterier krävdes i fråga om när arbetskraftsinvandring skulle tillåtas. I denna del anges följande.

Mot bakgrund av den hittillsvarande utvecklingen och den nuvarande sysselsättningssituationen saknas anledning att räkna med något egentligt behov för Sveriges del av arbetskraftsinvandring under överskådlig tid. Det är angeläget att här i landet bosatta arbetssökande samt nordbor i första hand tillgodoses när arbetstillfällen finns. Jag anser därför i likhet med IPOK att arbetskraftsinvandring i fortsättning bör tillåtas endast i undantagsfall och sedan det genom arbetsförmedlingens aktiva medverkan har visat sig att ett uppkommet arbetskraftsbehov inte kan tillgodoses genom den arbetskraft som finns i Sverige. (…) Om sålunda arbetskrafts- invandring i normalfallet inte längre bör tillåtas, bör undantag dock kunna ske främst beträffande nyckelfunktioner inom industrin och näringslivet i övrigt samt inom vissa andra samhällsområden[16].[17]

Utrymmet för arbetskraftinvandring med permanent tillstånd var således mycket begränsat.[18] Enligt en offentlig utredning från 2005 var nästan alla arbetstillstånd som beviljades också tidsbegränsade, bortsett från tillstånd enligt EU/EES.[19] Endast ett mindre antal fick ett permanent uppehållstillstånd av arbetsmarknads- skäl. Det var i de flesta fallen personer som arbetade med undervisning/forsk- ning, som ingenjörer, läkare, data/elektroniktekniker eller inom ledningsarbete/ direktion.

När det gäller tidsbegränsade anställningar kom det att utvecklas tre olika kategorier i praxis:

·         Personer som deltar i internationella utbyte. I förarbetena till 1984 års ändringar i utlänningslagen angavs att tillstånd regelmässigt bör ges i fråga om sådana anställningar. I praxis kom det framför allt att röra sig om gästforskare, anställda på chefsposter inom internationella företag samt artister och professionella idrottsmän och tränare.[20] Eftersom det rörde sig om tjänster som inte är öppna på arbetsmarknaden gjordes ingen egentlig arbetsmarknadsprövning. AMS utfärdade ett samlat generellt yttrande för denna grupp. Enligt praxis gavs tidsbegränsade arbetstillstånd för sammanlagt maximalt fyra år.

·         Arbetskraft för täckande av tillfällig arbetsbrist. Av de riktlinjer AMS antog framkom att tidsbegränsade arbetstillstånd också kunde ges för täckande av tillfällig arbetskraftsbrist på arbetsmarknaden. För denna typ av arbetstillstånd skulle en arbetsmarknadsprövning göras, dvs. det undersöktes om arbetskraftsbehovet kunde tillgodoses inom landet eller med arbetssökande inom EU/EES innan det kan komma i fråga att bevilja ett arbetstillstånd av detta slag. Hänsyn skulle tas till möjligheten att med hjälp av arbetsmarknadspolitiska åtgärder underlätta rekrytering av inhemsk arbetskraft. Arbetstillstånd för täckande av tillfällig arbetsbrist kunde ges för maximalt 18 månader.

 

·         Säsongsarbetare. Arbetstillstånd för säsongsarbetare kan ges under tiden 1 april – 1 november. Tillståndet ges för en tid av tre månader för en viss bransch under nämnd tid. Ärendena handläggs av länsarbetsnämnderna.

De olika grunderna för arbetstillstånd framgår av tabellen nedan. Denna ordning gällde från lagstiftningsändringen 1984 och framåt.

 

Tabell 1: Grunder för arbetskraftsinvandring.  

Källa: SOU 2005:50  

AMS skulle liksom tidigare pröva principiella frågor liksom enskilda ärenden efter hörande av arbetsmarknadens parter, och Invandrarverket skulle meddela beslut i enskilda ärendet. AMS och arbetsmarknadens parter svarade för arbets- marknadsbedömningen, medan Invandrarverket svarade för bedömning av faktorer som var knutna till den enskilda individen.

Lagstiftningen kom att kritiseras för att förutsättningarna för arbetstillstånd inte var angivna i lagen och att det inte framgick av lagen vilken prövning som ska företas i ärenden om arbetstillstånd.[21] Vissa riktlinjer gavs som nämnts i för- arbetena, och de förordningar och föreskrifter som myndigheterna på området hade möjlighet att utfärda, spelade också stor roll för prövningen av ansökningar.  

När förändringarna i arbetskraftslagstiftningen, i form av propositionen 1983/84:144, behandlades i riksdagen föreslog moderaterna i utskottet en förändrad lydelse av utskottets yttrande i den del som avsåg kulturellt utbyte.       I kammaren antogs dock lagförslaget utan att någon omröstning hölls (med acklamation).[22]

 

Myndighetsbaserad arbetsmarknadsprövning – ett ärendes gång[23]

För ärenden om arbetstillstånd på grund av tillfällig brist eller permanent uppe- hållstillstånd på grund av arbetsmarknadsskäl gjordes som tidigare nämnts en arbetsmarknadsprövning. Prövningen skulle klarlägga om arbetskraft istället fanns att tillgå i Sverige eller övriga EU/EES-stater. För att bedöma om brist förelåg kontrollerades att arbetsgivaren anmält platsen till arbetsförmedlingen och att den hade varit utannonserad i platsbanken och Eures. Det undersöktes också om platsen kunde tillsättas med någon anmäld sökande.

I anslutning till arbetsmarknadsprövningen gjordes även en kontroll av att anställningsvillkoren inte var sämre än de villkor som följde av svenska kollektivavtal eller vad som var praxis inom yrket eller branschen. För att länsarbetsnämnden skulle kunna bedöma anställningsvillkoren skulle berörd arbetstagarorganisation av arbetsgivaren ha getts tillfälle att yttra sig om arbetsvillkoren. Arbetstagarorganisationen skulle yttra sig över sådana villkor som var väsentliga för bedömningen av ärenden om arbetstillstånd. Länsarbets- nämnden följde regelmässigt arbetstagarorganisationernas yttranden.

När det gällde ärenden om permanent uppehållstillstånd av arbetsmarknadsskäl så hade länsarbetsnämnden vid arbetsmarknadsprövningen även att ta ställning till om det rådde en långsiktig brist på arbetskraft som kunde utgöra ett hinder för expansion eller för att upprätthålla verksamheten.

När arbetsmarknadsprövningen var klar lämnade länsarbetsnämnden sitt yttrande till arbetsgivaren. Arbetsgivaren sände därefter arbetserbjudandet med länsarbets- nämndens yttrande till den arbetssökande.

Det andra ledet av handläggningsprocessen inleddes när den arbetssökande ansökte om uppehålls- och arbetstillstånd. Ansökan gjordes hos berörd utlands- myndighet. Arbetserbjudandet med länsarbetsnämndens yttrande bifogades ansökan. I ett antal fall hade utlandsmyndigheterna bemyndigande att besluta om uppehålls- och arbetstillstånd. I annat fall skickades ansökan vidare till Migra- tionsverket som fattade beslut.

Arbetsmarknadsprövningens gång illustreras i figur 1 nedan.

 

 

 

Figur 1. Ärenden med arbetsmarknadsprövning

Källa: SOU 2005:50

Anmärkning: AF = Arbetsförmedling, AG = Arbetsgivare, AMS = Arbetsmarknadsstyrelsen, AT = Arbetstillstånd, LAN = Länsarbetsnämnd, UM = Utlandsmyndighet.

 

Internationellt utbyte och säsongsarbetstillstånd

När ärendet avsåg internationellt utbyte skulle inte någon egentlig prövning av om det förelåg brist på arbetskraft göras. Ett generellt yttrande från AMS till Migrationsverket gjorde att verket kunde besluta utan sedvanligt yttrande från länsarbetsnämnden[24]. Berörd arbetstagarorganisation gavs tillfälle att yttra sig om löner och övriga anställningsvillkor samt om arbetserbjudandet föll inom de angivna yrkeskategorierna. För flera av yrkeskategorierna gällde att syssel- sättningen i Sverige skulle vara av tillfällig natur.

 

Före år 2006 kunde den som under en tid om högst tre månader ville arbeta i Sverige inom trädgårdsnäring, odling i växthus, skogsplantering eller torv- brytning beviljas ett arbetstillstånd för säsongsarbete. Till grund för bedömningen låg på förhand bestämda länskvoter över hur många tillstånd som skulle få ges under ett visst år för varje bransch eller yrkesområde. Kvoterna bestämdes i samråd av dåvarande länsarbetsnämnderna och arbetsmarknadens parter.

 

En ny europeisk arbetsmarknad – EU-medlemsskap 1995

Arbetskraftsinvandringen fick ny fart i och med Sveriges medlemskap i den gemensamma arbetsmarknaden för EU/EES 1994 och medlemskapet i EU 1995.[25] Tillträdet till den gemensamma europeiska arbetsmarknaden innebar att alla medborgare i länderna bakom EES-avtalet fritt får flytta till Sverige och bosätta sig här. Detsamma gäller medborgare i Schweiz enligt ett särskilt avtal mellan det landet och EES-staterna.[26] Det gäller också ett företräde till anställning för sökande från sådant land framför tredjelandsmedborgare.[27] Detta så kallade gemenskapsföreträde innebär att det egna landets befolkning samt befolkningen i EU/EES och Schweiz ska ha företräde till befintliga arbets- tillfällen. Inom arbetsmarknadsprövning prövades därför om det fanns arbetssökande i Sverige, EU/EES eller Schweiz som hade kvalifikationer för det aktuella arbetet.

Utvidgningen av EU med tio nya länder från den 1 maj 2004 (Cypern, Estland, Lettland, Litauen, Malta, Polen, Slovakien, Slovenien, Tjeckien och Ungern) och ytterligare två nya länder (Bulgarien och Rumänien) från den 1 januari 2007 påverkade också förutsättningarna för arbetskraftsinvandring till Sverige. Till skillnad från övriga berörda länder införde Sverige inga övergångsregler vare sig 2004 eller 2007.[28]

 

Den myndighetsbaserade arbetsmarknadsprövningen försvinner -  reformen 2008

När reformen av regelverket för arbetskraftsinvandringen infördes 2008 hade frågan behandlats under nästan ett årtionde.[29] Intresset för arbetskraftsinvandring fick ett uppsving i samband med att alltfler prognoser förutspådde en demo- grafiska utveckling med en allt åldrande befolkning. Samtidigt kom uppgifter om arbetskraftsbrist inom vissa branscher. Efter att flera statliga utredningar utrett frågorna[30] lade alliansregeringen fram ett förslag till reform, vars syfte var att underlätta rekryteringen av arbetskraft från tredjeland.  Propositionen byggde på en överenskommelse mellan alliansregeringen och Miljöpartiet de Gröna.[31] Det var också dessa partier som röstade för förslaget när det behandlades i riksdagen den 20 november 2008. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet röstade emot.

Den stora förändringen i den nya lagstiftningen var att den så kallade myndig- hetsbaserade arbetsmarknadsprövningen, där Arbetsförmedlingen undersökte om det finns behov att rekrytera arbetskraft utanför EU, upphörde. I stället ska arbetsgivarens bedömning av behovet vara utgångspunkten. Förändringen motiverades av följande skäl:[32]

Det är den enskilde arbetsgivaren som har bäst kunskap om vilka rekryteringsbehov som föreligger i den egna verksamheten. Därav följer att arbetsgivarens bedömning av om det finns ett behov av att rekrytera från tredjeland bör vara utgångspunkten vid handläggningen av ärenden om uppehålls- och arbetstillstånd. Regeringen anser därför, i enlighet med flertalet remissinstanser, att den myndighetsbaserade arbetsmarknads- prövningen bör upphöra. Därmed blir reglerna för tredjelandsmedborgares möjligheter att arbeta i Sverige mer likställda med de regler som gäller för medborgare i övriga EU/EES och Schweiz. En sådan ordning, där det är den enskilda arbetsgivaren och inte Arbetsförmedlingen som avgör om det finns ett behov av att rekrytera från tredjeland, innebär att arbetsgivarens kompetensbehov bättre och snabbare kan tillgodoses. Med hänsyn till att det ur ett arbetsgivarperspektiv i regel är betydligt enklare att rekrytera någon från Sverige än från tredjeland, förutsatt att rätt kompetens finns inom landet, finns ingen anledning att befara en undanträngning av inhemsk arbetskraft. Det finns således heller ingen anledning att som LO föreslår utöka arbetsmarknadens parters medverkan i prövningen.

För medborgare i länder utanför EU/EES gäller numera att det som krävs för att beviljas är ett arbetserbjudande med kollektivavtal eller med villkor som svarar mot kollektivavtalet på området. Det måste vara en anställning som utlänningen kan försörja sig på, se 6 kap. 2 § första stycket utlänningslagen (2005:716). Gemenskapsförträdet, det vill säga principen om att ge företräde för befolkningen i Sverige, EU/EES och Schweiz till befintliga arbeten ska, liksom tidigare, respekteras.

Även efter reformen 2008 gäller huvudregeln att uppehålls- och arbetstillstånd ska ha sökts och beviljats före inresan i Sverige, se 6 kap. 4 §. Den nya lag- stiftningen innebar dock fler undantag till denna regel. Bland annat kan personer som fått avslag på en asylansökan i vissa fall ansöka om uppehållstillstånd på grund av arbete utan att lämna landet.[33] Ett beviljat arbetstillstånd får inte avse längre tid än anställningstiden. Efter fyra år med uppehållstillstånd för arbete kan permanent uppehållstillstånd beviljas.

Systemet med arbetstillstånd för täckande av tillfällig brist och säsongsarbets- tillstånd togs bort i samband med reformen 2008.[34] Säsongsbetonade anställ- ningserbjudanden ska i stället hanteras i enlighet med de regler som generellt gäller för beviljande av arbetstillstånd. Arbetstillstånd på grund av internationellt utbyte finns dock kvar, se 6 kap. 2 § tredje stycket. 

I september 2013 har regeringen tillsammans med Miljöpartiet de Gröna presenterat ett förslag till åtgärder för att minska missbruk av reglerna för arbets- kraftsinvandring.[35]

Arbetskraftsinvandringen har ökat efter reformen 2008. Bortser man från säsongsarbete, nästan tredubblades antalet arbetskraftsinvandrare från 2008 till 2010.[36] Den har dock inte nått nivåerna från 1960-talet.[37] Framtidskommis- sionens rapport Framtidens migration innehåller intressanta resonemang och bedömningar av hur arbetskraftsinvandringen kommer att se ut under perioden efter 2020.[38] 

Antalet personer som fått uppehållstillstånd på grund av arbete

I bilagan till den här promemorian presenteras statistik från Migrationsverket över antalet uppehållstillstånd på grund av arbete under perioden 1998-2013 (tabell 1). Jämförbar statistik finns dock bara från 1998 och framåt. Det bör också noteras att nordiska medborgare inte finns med i statistiken, varför det inte finns någon fullständig bild på området[39]. I tabell 2 och 3 redovisas statistiken uppdelad på medborgarskap respektive uppehållstillstånd/uppehållsrätter enligt EES-avtalet på grund av arbete.

 

Utrikes födda sysselsatta

I arbetskraftsundersökningen (AKU) redovisas sysselsatta uppdelade mellan inrikes och utrikes födda på nationell nivå. Tabell 1 visar sysselsatta 2012 uppdelat på inrikes och utrikes födda. Totalt var 4,7 miljoner sysselsatta 2012, av dem var 721 000 eller 15 procent utrikes födda.

Tabell 1. Sysselsatta fördelat på utrikes och inrikes födda, 2012, 1000-tal

	2012
Utrikes födda	721
Inrikes födda	3 936
Totalt	4 657

Källa: SCB (AKU)

 

Utrikes födda företagare

Uppgifter om företagare och födelseland har hämtats från SCB:s företagsregister och individdatabas, FRIDA. Senaste tillgängliga data i FRIDA är från 2011. Eget företagande bedrivs vanligen i form av enskild firma men även som handels- och aktiebolag. Aktiebolagen begränsas till att endast inkludera fåmansaktiebolag, d.v.s. de företag där 4 personer eller färre äger över hälften av alla aktier i ett företag. Ett företag som bedrivs som enskild firma ägs av den personen som driver verksamheten. Handels- och fåmansaktiebolag kräver att flera personer är delaktiga[40].

Tabell 2 visar antal företagare i Sverige 2011 samt andel utrikes födda. Av knappt 1,3 miljoner företagare var drygt 10 procent, knappt 130 000, utrikes födda[41]. En något större andel, drygt 15 procent, av dem som drev ett handelsbolag var utrikes födda.

 

Tabell 2. Utrikes födda som är delägare eller enskild näringsidkare i riket 2011

	Antal utrikes födda	Andel utrikes födda	Totalt inrikes och utrikes födda
Handelsbolag	23 200	15,7%	147 600
Enskild näringsidkare	76 400	10,0%	766 500
Fåmansaktiebolag	28 900	8,6%	334 100
Totalt	128 500	10,3%	1 248 200

Källa: FRIDA (SCB)

 

Sysselsatta i företag som drivs av utrikes födda personer

Även antal sysselsatta i företag som ägs av utrikes födda är hämtade från FRIDA. Beroende hur man definierar en anställning samt hur mätningen av antalet anställda/sysselsatta görs skiftar utfallet. Utredningstjänsten redovisar antalet sysselsatta som antalet personer som någon gång under året har fått lön utbetalat från företaget.

När ett företag består av flera delägare blir det svårare att identifiera om företaget ägs av utrikes födda. En fråga som uppstår är: om företaget exempelvis ägs av en utrikes född och en inrikes född, definieras företaget då som ett företag ägt av en person som är utrikes född eller av en person som är inrikes född? För att komma runt problemet har utredningstjänsten valt att beräkna ”ägarekvivalenter”. Om en utrikes född äger 50 procent av ett företag definieras exempelvis 50 procent av dem som sysselsätts i företaget som sysselsatta i ett företag med utrikes födda ägare.

Baserat på ägarekvivalenter sysselsatte företag ägda av utrikes födda ca 120 000 personer i Sverige 2011.

Tabell 4. Antalet sysselsatta (löntagare) i företag som drivs av utrikes födda personer (ekvivalenter) efter ägarens hemvist, 2011

	2011
Handelsbolag	11 600
Enskild näringsidkare	27 000
Fåmans­aktiebolag	81 500
Totalt	120 100

Källa:FRIDA (SCB)

 

 

Bilaga

Tabell 1. Tabell 1. Uppehållstillstånd på grund av arbete 1998-2013

Tabell 2. Beviljade uppehållstillstånd av arbetsmarknadsskäl efter medborgarskap 2000-2012                

Tabell 3. Antalet uppehållstillstånd enligt EES-avtalet 1994-30/4-06. Fr.o.m. 1/5-06 antalet uppehållsrätter och uppehållstillstånd för tredjelandsmedborgare varaktigt bosatt i annat EU-land                                                                                                                                                                           

Källor

Offentligt tryck

Proposition 1968:142. Angående riktlinjer för utlänningspolitiken m.m.

Proposition 1983/84:144. Om invandrings- och flyktingpolitiken

Proposition 2007/08:147. Arbetskraftsinvandring till Sverige – förslag och konsekvenser

SOU 2005:50 Arbetskraftsinvandring till Sverige (Delbetänkande av Kommittén för arbetskraftsinvandring)

SOU 2006:87 Arbetskraftsinvandring till Sverige (Slutbetänkande av Kommittén för arbetskraftsinvandring till Sverige)

 

Övriga källor

Migrationsverket, statistikenheten, information per e-post den 4 och 5 februari 2014

Migrationsverkets webbplats, statistik

OECD (2011), Recruiting Immigrant Workers. Sweden

Statistiska centralbyrån: Arbetskraftsundersökningen (AKU)

Statistika centralbyrån: Företagsregister och individdatabas (FRIDA)

Wadensjö, E (2012), Framtidens migration. Underlagsrapport till Framtids- kommissionen

Wikrén och Sandesjö (2002), Utlänningslagen med kommentar

 

 

 

---

[1] Wadensjö, E (2012), Framtidens migration. Underlagsrapport till Framtidskommissionen, s. 37.

[2] A a s. 52.

[3] SOU 2006:87 s. 122.

[4] A a s. 52.

[5] SOU 2006:87 s. 89.

[6] Se t.ex. Wikrén och Sandesjö (2002), Utlänningslagen med kommentar, s. 113 f.

[7] Följande är hämtat ur SOU 2006:87 s. 83 f om inte annat anges.

[8] SOU 2006:87 s. 88.

[9] Prop. 1968:142 s. 105.

[10] Prop. 1968:142 s. 112.

[11] SOU 2006:87 s. 89.

[12] SOU 2006:87 s. 88.

[13] Prop. 1983/94:144 s. 13.

[14] Prop. 1983/84:144 s. 135.

[15] Prop. 1983/84:144 s. 56.

[16] Områden som nämns är kvalificerad forskning, produktutveckling, introduktion av ny teknologi samt det kulturella området.

[17] Prop. 1983/84:144 s. 62

[18] SOU 2005:50 s. 205.

[19] SOU 2005:50 s. 212.

[20] SOU 2005:50: s. 229.

[21] SOU 2005:50 s. 231.

[22] Protokoll 1983/84:166 s. 127.

[23] Informationen i avsnittet är hämtad från SOU 2005:50 samt Prop. 2007/08:147

[24] SOU 2005:50

[25] Wadensjö, E (2012), Framtidens migration. Underlagsrapport till Framtidskommissionen, s. 38 f.

[26] SOU 2006:87 s. 90.

[27] Prop. 2007/08:147 s. 21.

[28] Wadensjö, E (2012), Framtidens migration. Underlagsrapport till Framtidskommissionen, s. 38.

[29] OECD (2011), Recruiting Immigrant Workers. Sweden, s. 59.

[30] Bland annat betänkanden från Kommittén för arbetskraftsinvandring till Sverige (SOU 2005:50 och 2006:87). Några av ledamöterna i kommittén delade inte utredningsmajoritetens syn, utan ville låta arbetsgivarna ansvara för arbetsmarknadsprövningen i stället för AMS och arbetsmarknadens parter. Dessa ledamöter tillhörde moderaterna, centern, kristdemokraterna och miljöpartiet de gröna. Se 2006:87 s. 281.

[31] Prop. 2007/08:147 s. 2.

[32] Prop. 2007/08:147 s. 26.

[33] Prop. 2007/08:147 s. 47 f.

[34] Prop. 2007/08:147 s. 37.

[35] Se mer information på regeringens webbplats via denna webblänk.

[36] OECD (2011), Recruiting Immigrant Workers. Sweden, s. 75 f.

[37] Wadensjö, E (2012), Framtidens migration. Underlagsrapport till Framtidskommissionen, s. 39.

[38] Wadensjö, E (2012), Framtidens migration. Underlagsrapport till Framtidskommissionen, s. 77 f.

[39] Nordiska medborgare behöver vare sig ansöka om uppehållstillstånd eller registrera uppehållsrätt för att arbeta i Sverige.

[40] Handelsbolag har minst två ägare; fåmansaktiebolag max fyra

[41] Statistiken visar unika företagare per företagstyp. D.v.s. personer som har flera bolag inom samma företagsform räknas en gång. Däremot personer som har flera företag i olika företagsformer räknas en gång per företagsform.