Han skriver;
OECD publicerar idag rapporten Income Distribution and Poverty at the OECD. Läs den! Läs den noga och gå särskilt igenom den statistik som finns tillgänglig via OECD:s hemsida. De som gör detta kan nämligen tränga igenom den mediabild som förvränger vad som egentligen händer.
”Klyftor växer snabbast i Sverige” är rubriken på Svenska Dagbladets artikel. Är det verkligen så illa frågar jag mig och letar i statistiken. Då visar det sig att tre länder hade en större ökning av inkomstskillnaderna än Sverige. Vi är allstå inte sämst i klassen. Skillnaden mot SvD är att vi då mäter den faktiska skillnaden inte den procentuella ökningen av skillnaden. Låter kanske lite tekniskt, men som ofta framförs från låglönefackförbund när det är dags för löneförhandlingar – procent går det inte att köpa mat för, betalar gör man i kronor och ören!
Ökningen är alltså inte störst i Sverige men fjärde högst ökning är kanske inte heller så bra? Men förändring av inkomstskillnader ger ingen beskrivning av hur det ser ut i vårt land idag.
Den som istället tittar på hur stora inkomstskillnaderna är så visar det sig att det bara är nio av de 33 länder som jämförs som har mindre inkomstskillnader än Sverige. För den som inte giller inkomstskillnader så är Sverige ändå ett ganska bra land att leva i ändå. Det är inte heller så stora skillnader mellan de tolv länder som har minst inkomstskillnader.
Men det är inte heller skillnader som betalar för maten. Det är faktiskt hur inkomster utvecklas som avgör om det går att byta ut gröten mot oxfile på middagsbordet. OECD:s statistik visar att inkomsterna bara har ökat snabbare i två länder. Den årliga ökningen av inkomster uppgår till nästan tre procent mellan 2007 och 2010. Polacker och slovaker har haft en snabbare ökning än svenskarna.
I övriga länder har medborgarna fått se en sämre utveckling och i 19 länder, alltså fler än hälften av länderna i undersökningen, har inkomsterna fallit.
I den statistik som OECD använder är det en korrelation mellan inkomstökning och förändring i inkomstspridningen. I länder med en bättre inkomstutveckling ökar inkomstskillnaderna mer. Om detta samband håller för en mer ingående statistisk test betyder det att minskade inkomstskillnader sker på bekostnad av lägre inkomstökning.
Den som orkar tränga ytterligare längre in i den statistiska myllan finner det mest intressanta i denna undersökning. I Sverige har inkomsterna ökat men en dryg procent per år sedan 2008 för de som har de lägsta inkomsterna. ”Ökade klyftor men alla får det bättre” vore en rubrik som gav en mer rättvis beskrivning av vad som faktiskt sker.
Vi kanske skulle vilja vara som islänningarna. Där har inkomstskillnaderna minskat med 3,5 procentenheter vilket måste vara fantastiskt utveckling för de som anser att ökningen i Sverige under samma period, som var en procentenhet, är skrämmande. Men inkomsterna för de som har de lägst inkomsterna har samtidigt fallit med åtta (8!!!) procent per år på Island. Om det är så fattigdom och skillnader elimineras så avstår i alla fall jag.
När denna statistik om inkomstskillnader överförs till en debatt om fattigdom rekommenderar jag alla att fundera kring vad som är mest relevant. Är det relativa fattigdomsbegreppet egentligen ett mått på fattigdom? Är det egentligen inte bara ett annat sätt att beskriva inkomstskillnader, fast med en tydlig värdering inbakat.
Kalla en spade för en spade! När ökad fattigdom betyder mer mat på bordet och minskad fattigdom betyder mindre mat på bordet så är något fel.
Det mest oroväckande i OECD:s statistik är de tydligt negativa effekter som den ekonomiska krisen har fått runt om i världen. Inkomster faller när företag går i konkurs, jobben försvinner och fallande skatteintäkter tvingar regeringar till att göra omfattande och generella neddragningar på utgifterna.
Lösningen på detta heter fler jobb.
Fler jobb kommer när näringslivet blir konkurrenskraftigt och när företag, privatpersoner, pensionsfonder och kapitalister vågar investera igen. Fokus i debatten måste därför flytta till vilka reformer som behövs för att tillväxten ska ta fart. Den finns en gryende sådan debatt, låt oss alla bli en del av den.
”Klyftor växer snabbast i Sverige” är rubriken på Svenska Dagbladets artikel. Är det verkligen så illa frågar jag mig och letar i statistiken. Då visar det sig att tre länder hade en större ökning av inkomstskillnaderna än Sverige. Vi är allstå inte sämst i klassen. Skillnaden mot SvD är att vi då mäter den faktiska skillnaden inte den procentuella ökningen av skillnaden. Låter kanske lite tekniskt, men som ofta framförs från låglönefackförbund när det är dags för löneförhandlingar – procent går det inte att köpa mat för, betalar gör man i kronor och ören!
Ökningen är alltså inte störst i Sverige men fjärde högst ökning är kanske inte heller så bra? Men förändring av inkomstskillnader ger ingen beskrivning av hur det ser ut i vårt land idag.
Den som istället tittar på hur stora inkomstskillnaderna är så visar det sig att det bara är nio av de 33 länder som jämförs som har mindre inkomstskillnader än Sverige. För den som inte giller inkomstskillnader så är Sverige ändå ett ganska bra land att leva i ändå. Det är inte heller så stora skillnader mellan de tolv länder som har minst inkomstskillnader.
Men det är inte heller skillnader som betalar för maten. Det är faktiskt hur inkomster utvecklas som avgör om det går att byta ut gröten mot oxfile på middagsbordet. OECD:s statistik visar att inkomsterna bara har ökat snabbare i två länder. Den årliga ökningen av inkomster uppgår till nästan tre procent mellan 2007 och 2010. Polacker och slovaker har haft en snabbare ökning än svenskarna.
I övriga länder har medborgarna fått se en sämre utveckling och i 19 länder, alltså fler än hälften av länderna i undersökningen, har inkomsterna fallit.
I den statistik som OECD använder är det en korrelation mellan inkomstökning och förändring i inkomstspridningen. I länder med en bättre inkomstutveckling ökar inkomstskillnaderna mer. Om detta samband håller för en mer ingående statistisk test betyder det att minskade inkomstskillnader sker på bekostnad av lägre inkomstökning.
Den som orkar tränga ytterligare längre in i den statistiska myllan finner det mest intressanta i denna undersökning. I Sverige har inkomsterna ökat men en dryg procent per år sedan 2008 för de som har de lägsta inkomsterna. ”Ökade klyftor men alla får det bättre” vore en rubrik som gav en mer rättvis beskrivning av vad som faktiskt sker.
Vi kanske skulle vilja vara som islänningarna. Där har inkomstskillnaderna minskat med 3,5 procentenheter vilket måste vara fantastiskt utveckling för de som anser att ökningen i Sverige under samma period, som var en procentenhet, är skrämmande. Men inkomsterna för de som har de lägst inkomsterna har samtidigt fallit med åtta (8!!!) procent per år på Island. Om det är så fattigdom och skillnader elimineras så avstår i alla fall jag.
När denna statistik om inkomstskillnader överförs till en debatt om fattigdom rekommenderar jag alla att fundera kring vad som är mest relevant. Är det relativa fattigdomsbegreppet egentligen ett mått på fattigdom? Är det egentligen inte bara ett annat sätt att beskriva inkomstskillnader, fast med en tydlig värdering inbakat.
Kalla en spade för en spade! När ökad fattigdom betyder mer mat på bordet och minskad fattigdom betyder mindre mat på bordet så är något fel.
Det mest oroväckande i OECD:s statistik är de tydligt negativa effekter som den ekonomiska krisen har fått runt om i världen. Inkomster faller när företag går i konkurs, jobben försvinner och fallande skatteintäkter tvingar regeringar till att göra omfattande och generella neddragningar på utgifterna.
Lösningen på detta heter fler jobb.
Fler jobb kommer när näringslivet blir konkurrenskraftigt och när företag, privatpersoner, pensionsfonder och kapitalister vågar investera igen. Fokus i debatten måste därför flytta till vilka reformer som behövs för att tillväxten ska ta fart. Den finns en gryende sådan debatt, låt oss alla bli en del av den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar