Leif GW Persson gör en riktig analys av de tre röda partierna i dagens nummer av Expressen. (Leif skriver i en annan krönika att han tidigare röstat på s:
Omöjliga politiska kompromisser och obefintligt förtroende för att personer som Sahlin, Östros, Ohly, Wetterstrand och Eriksson ska klara av att regera landet i en rent praktisk mening. Skillnaderna i ekonomisk grundsyn räcker gott som exempel.
På den ena kanten Miljöpartiet som i allt väsentligt har en traditionellt borgerlig syn på hur samhällsekonomin ska skötas och högst respektabla krav på individens frihet.
På den andra flygeln vänsterpartiet med deras socialistiska grundsyn och vidhängande vurm för planekonomi, överstatlighet, statsstyrd byråkrati och hela raddan av kollektiva politiska regleringar av det mänskliga liv som högst olika människor förväntar sig ha rätten att leva. Mitt emellan dessa båda en socialdemokrati som tydligen förväntas vingla som en skadskjuten kråka för att med hjälp av ”kompromisser” förena det som i grunden är politiskt oförenligt.
Som politisk tänkare verkar Mona Sahlin inte vara den skarpaste kniven ens i den nuvarande lådan med socialdemokratiska bestick och med Lars Ohly är det nu en gång så enkelt att oavsett allt annat som han kan hitta på så kommer han aldrig att kasta sig i famnen på Fredrik Reinfeldt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar