Rapport från Riksdagens utredningstjänst om hur andra länder har arbetat med förbud mot tiggeri. Läs den här!

	Dnr 2013:913
Rapport från utredningstjänsten

FÖRBUD MOT TIGGERI

 

Uppdragsgivaren vill veta vilka länder i Europa som har infört förbud mot tiggeri. En överblick över förbudets resultat och vilka påföljder som döms ut efterfrågas också.

 Kort om undersökningen

Via samarbetsorganisationen ECPRD finns möjlighet att ställa frågor till andra parlaments utredningstjänster. Detta är ett förfarande som tar tid och man kan heller inte vara säker på att få svar från alla länder, eftersom utredningstjänsterna har väldigt olika resurser. För precis ett år sedan ställde det norska parlamentet en liknande fråga om tiggeri och förbud, där det inkom svar från nio länder, varav Sverige var ett. Med tanke på uppdragets tidsramar bedömer utredningstjänsten att de svar som redan finns i ECPRD:s databas är ett tillräckligt underlag. För att få en överblick över den kunskap som finns kring resultaten av förbuden har utredningstjänsten vänt sig till riksdagens bibliotek samt till webbtjänsten expertsvar för att söka efter artiklar, studier och rapporter i ämnet.

En europeisk utblick

Nedan beskrivs kort lagstiftning samt påföljder i de länder som svarat på ECPRS:s fråga nummer 2013, Ban on begging.

Österrike

Eftersom Österrike är en federal stat med nio provinser som har egen rätt att lagstifta ser lagstiftningen kring tiggeri olika ut. Den österrikiska utredningstjänsten bedömer att Wien, som är både huvudstad och en egen federal provins utgör ett bra exempel på lagstiftning kring tiggeri.  I Wien finns inget generellt förbud mot tiggeri. Däremot är vissa sorters tiggeri förbjudna och straffbara, till exempel att följa efter någon, att tigga aggressivt, att tigga professionellt som medlem av en organiserad grupp. Det är också straffbart för vuxna att tigga tillsammans med barn. Att tigga tillfälligt, för att klara sitt uppehälle under en kort tid, är inte förbjudet.

Som påföljd för brott mot tiggerilagarna utdöms böter på upp till 700 euro. Polisen har rätt att konfiskera ihoptiggda pengar och saker från tiggarna.[1]

Danmark

I Danmark är tiggeri ett brott enligt brottsbalken. En person som trots varning från polis tigger själv eller som tillåter en underårig person i sitt hushåll att tigga kan dömas till fängelse i max sex månader. En varning anses vara giltig i fem år. Straffet kan bortfalla vid förmildrande omständigheter. Enligt en skrivelse från den danske justitieministern år 2008 är andemeningen i lagen att den ska tillämpas begränsat.[2] Både förfarandet att först ge en varning och utrymmet att låta straffet bortfalla medverkar till den begränsningen. Enligt Köpenhamnspolisen är det vanligt att den som döms för tiggeri första gången inte straffas alls, andra gången får en villkorlig dom på tio dagar, och tredje gången tio dagars fängelse.[3]

Finland

I Finland är tiggeri inte förbjudet. Det finns en debatt i ämnet, och 2010 la den finska regeringen fram ett lagförslag i parlamentet om ett förbud mot aggressivt tiggeri. Förslaget godkändes inte.[4]

Tyskland

Tiggeri upphörde att vara brottsligt i Tyskland genom en reform av brottsbalken år 1974. Sedan dess är det bara tiggeri som kopplas till bedrägeri som är straffbart. Tiggeri ses i stället som en fråga för allmän ordning och regleras som sådan av lokala ordningsföreskrifter. Dessa utfärdas av lokala myndigheter, och påföljden är böter. Att tigga tyst och stillsamt anses inte vara störande för den allmänna ordningen eller kränkande beteende och anses därför vara tillåtet. Aggressivt tiggande däremot är förbjudet enligt många lokala tyska myndigheter. [5] 

Nederländerna

Tiggeri är inte brottsligt i Nederländerna. Däremot kan lokala myndigheter utfärda ordningsföreskrifter, och om tiggeri anses störa den allmänna ordningen kan tiggaren bötfällas.[6]

Spanien

I Spanien ses tiggeri som en fråga om allmänhetens säkerhet, och det är i princip en exklusiv statlig kompetens. Upprätthållandet av säkerheten ska ske i samverkan mellan stat och regionala och lokala myndigheter. Det innebär i praktiken att regelverket kring tiggeri ser olika ut i olika regioner. I vissa regioner ses tiggeri som ett brott mot allmän säkerhet, men inte i andra. I brottsbalken för hela riket tas särskilt upp att det är förbjudet att använda barn eller omyndigförklarade personer att tigga. Påföljden för det är sex månader till ett års fängelse. Om barnen utsatts för människohandel, eller om de utsatts för våld eller hotats, eller försetts med droger, är påföljden fängelse i ett till fyra år. [7]

Schweiz

Det finns ingen enhetlig lagstiftning som förbjuder tiggeri i Schweiz. Kantonerna och städerna får själva lagstifta om saken. Geneve förbjöd tiggeri 2008, och det finns förbud i Basel, Zürich och Lucerne. I Bern är tiggeri tillåtet.[8]

Storbritannien

I Storbritannien är tiggeri förbjudet. Att skicka ut ett barn för att tigga är också förbjudet. Påföljden är böter på 1 000 pund. Det finns också ett förbud mot lösdriveri, som ger böter på 200 pund. Tiggare som är aggressiva eller hotfulla kan lagföras för störande av den allmänna ordningen. Mål där någon åtalas för tiggeri kan avgöras i domstol. Men polisen kan också utfärda böter på plats om brottet gäller störande av den allmänna ordningen.[9]

Resultat och konsekvenser av förbud

Professorn i socialt arbete Hans Swärd har studerat konsekvenserna för tiggare och hemlösa när myndigheter vidtar åtgärder mot människor som sover utomhus eller tigger. I artikeln ”Hemlösa och tiggare i det offentliga rummet” från 2001 menar Swärd att effekterna av preventionsprogrammen och förbuden är omdiskuterade. Företrädarna menar att åtgärderna skapat tryggare citykärnor och att de utsatta fått hjälp att komma bort från gatan. Motståndarna menar att de sociala problemen inte löses genom förbud, utan snarare göms undan. En brittisk studie från 1999 visade att tiggarnas situation försämrats av förbudet. De stämplades som kriminella och distansen till samhället ökade. En del som bötfällts fortsatte att tigga för att tjäna ihop pengar till böterna.[10]

En utredning tillsatt av det finska inrikesdepartementet av ett förbud mot tiggeri fann att ett förbud skulle förebygga ett utnyttjande av nödställda människor. Utredningen fann att tiggeri i Finland delvis var kopplat till organiserad brottslighet och människohandel. Många tiggare förs till Finland från utlandet, enligt rapporten, och många bor i läger som inte är människovärdiga. Arbetsgruppen bakom rapporten förordade förbud både mot tiggeri på allmän plats och mot att slå läger utan tillstånd.[11] 

Forskaren i krimonologi Roger Hopkins Burke skriver i en artikel från år 2000 kritiskt om förbud mot tiggeri och lösdriveri. Hopkins Burke granskar de policier av noll-tolerans mot brott (däribland tiggeri) som genomfördes i New York City och i London i mitten av 90-talet. Hopkins Burke konstaterar att man inte kan tala om någon allmän nolltolerans av brott – snarare om en vald geografisk plats som kan under en avgränsad tid hållas fri från brott (under noll-tolerans projektet i New York anställdes 7 000 extra poliser.) Artikeln för fram tre huvudsakliga argument emot nolltolerans emot brottet tiggeri.
1. Det pragmatiska argumentet. Att kriminalisera tiggeri ger ingen kostnadseffektiv eller långsiktig lösning på problemen med fattigdom eller social utslagning i samhället.
2. Det normativa argumentet. Att kriminalisera de behövande och missgynnade i samhället är helt enkelt orättvist.
3. Hotet mot de medborgerliga rättigheterna. Det finns en risk att samhället blir mer intolerant mot de som inte anpassar sig enligt normen.

Hopkins Burkes utgångspunkt är att de människor som tigger tillhör en grupp människor som exkluderas från samhället, som är utsatta och har rätt till hjälp, stöd och hänsynstagande. Det finns, menar Hopkins Burke, ett behov av att reglera tiggeri på så sätt att allmänheten har rätt att leva sina liv utan att bli skrämda och hotade, tiggare själva har rätt att inte skrämmas eller hotas av mer aggressiva tiggare, tiggare har rätt att inte utsättas för hånfullhet eller fysiskt våld av en fientlig allmänhet. Artikeln lyfter fram en intervjustudie från Leicester där polisen arbetat på ett lyhört sätt med tiggeri, genom att beivra aggressivt och hotfullt tiggeri samtidigt som man försökt hjälpa de vanliga timidare tiggarna. Erfarenheterna från det arbetssättet beskriver Hopkins Burke som positiva. För att en sådan strategi ska lyckas krävs ett samarbete mellan polis, socialtjänst och frivilligorganisationer, samt en politisk vilja att integrera de exkluderade grupperna tillbaka in i samhället, skriver Hopkins Burke.[12]

 

Källförteckning

1.  Legal Svervices of the City of Vienna, via Dietrich-Schulz Elisabeth, ECPRD request 2013 "Ban on begging"

2.  http://www.ft.dk/samling/20081/almdel/reu/spm/61/svar/583879/615666/index.htm

3.  Ringvard Christina, danska parlamentets utredningstjänst

4.  Tanskanen Martti, Finska Eduskunta

5.  Kleinert Beatrice, tyska Bundesrats utredningtjänst

6.  Bal Nico, Holländska utredningstjänsten via ECPRD

7.  Estraviz Maria, spanska parlamentets utredningstjänst

8.  Rieder Joelle, schweiziska parlamentet

9.  Strickland Pat, House of Commons

10.       Swärd, H., Nordisk sosialt arbete, 2001. 2001(3).

11.       Inrikesdepartementet, Arbetsgrupp för utredning av ett förbud mot tiggeri, slutrapport 31/2010, 2010.

12.       Hopkins Burke, R., The regulation of begging and vagrancy: a critical discussion. Crime Prevention and Community Safety: An International Journal, 2000. 2.