Läs gärna DN ledare idag om kommunismens svarta och blodiga historia

I DN idag skriver Erik Helmersson om den nya boken som Kjell Albin Abrahamson har gett ut. Det är en måste läsning för den som någon gång har övervägt att rösta på vänsterpartiet. Det är också en måste läsning för de lokala vänsterpartisterna under ledning av Ulla Andersson. Det är faktiskt en gåta att inte lokala medier och nationella medier går hårdare åt vänstern i Sverige. Vad beror det på tror du?

Han skriver;

Vi har inte något att skämmas för, sa Lars Werner när Berlinmuren föll. Nä, Vänsterpartiet kommunisterna hade ju inget att göra med den kommunism som i sju decennier förtryckt, förslavat, fördrivit och förintat miljontals män­niskor i och omkring Sovjetunionen.

Inget att skämmas för. Att svenska kommunister i alla år suttit i Moskvas knä, skickat hyllningstelegram till mördarna, tagit emot ekonomiska bidrag och talat om Sovjetsystemet som ett överlägset alternativ till den imperialistiska, kapitalistiska demokratin – det var bortsuddat ur minnet.

En sak bevisas tydligt av Kjell Albin Abrahamsons nya bok, ”Låt mig få städa klart!” (Hjalmarson & Högberg). Det är att det inte finns något, inte något alls, värt att spara, hylla eller ursäkta i den praktiska kommunismen.

Abrahamson är en känd och uppskattad radioröst, framför allt från Östeuropa. Och det är med östlig blick som han betraktar den svenska kommunismen. När det regnade i Moskva fällde svenska kommunister gärna upp paraplyerna. De miljontals människor som hukade under diktatorernas piskor har all anledning att än i dag känna vrede mot det västliga lättsinnet inför lidandet.

Böcker av denna sort utkommer med viss regelbundet. Per Ahlmark har skrivit ett par standardverk, ett annat är ”Kommunismens svarta bok” från 1997. De plägar rutinmässigt bemötas av kolerisk vrede från apologeter som säger att de minsann är kommunister men ändå inte akut vill döda någon, och att skrifterna ger uttryck för kommunistskräck. Men om något var det europeiska 1900-talets problem var det att denna skräck inte togs på tillräckligt stort allvar. ”Antikommunist” är lika vackert beröm som ”antinazist”.

Boken är till strukturen en genomgång av samtliga ledare för det som hetat Sveriges kommunistiska parti, Vänsterpartiet kommunisterna och Vänsterpartiet. Med utgångspunkt från dessa ledare – från Sven Linderot till Jonas Sjöstedt – dyker Abrahamson ned i nyckelepisoder som Kirunasvenskarnas öde, de sovjetiska övergreppen mot grannländerna och Catalinaaffären.

Ska man sammanfatta hans teser blir det ungefär så här: Det finns mycket som skiljer kommunismen och nazismen men än mer som förenar. V:s anspråk på att ha gjort upp med sin historia och dessutom brutit med Sovjet på 60-talet är falska. Att det fortfarande glädjeflirtas med kommunismen i allehanda sammanhang är ren skam.