Pernilla Hålen har skickat ut en mycket bra beskrivning över vilka konsekvenser som det innebär för enskilda människor när nu Försäkringskassan agerar som man gör ifrågan om LSS i länet.
Min kollega i Riksdagen Margareta B Kjellin jobbar mycket aktivt med frågan och jag vet att man nu belyser frågan om FK agerande på högsta nivå. Om det krävs så måste man med stor sannolikhet ändra lagen men först måste man reda ut om det är FK som agerar på eget bevåg i länet eller om det verkligen är lagen som måste justeras.
Jag och Inger KällgrenSawela o-råd i Gävle kommun har skrivit två debattartiklar i Arbetarbladet där vi redogör för vår syn på dessa frågor.
Pernilla skriver:
Nu har pendeln slagit tillbaka - och det med besked!
Jag vill berätta för dig om en kvinna i 30-årsåldern. Hon bor i Gävle och vi kan kalla henne Louise. Hon finns i verkligheten, livs levande. För 12 dagar sedan tog välfärslandet Sverige livet ifrån henne. Hon blev av med sin personliga assistans.
I tonåren råkade Louise ut för en tragisk trafikolycka. Hon förlorade då sin mamma och syster. Louise själv överlevde men skadorna på hennes rygg gjorde henne rullstolsburen för resten av livet och hon fick stora svårigheter att klara sin dagliga livsföring.
Trots detta vågade och lyckades Louise, med stöd av den fantastiska uppfinningen personlig assistans, skapa sig ett liv som liknar ditt och mitt. Hon bor i ett hus med sambo och tre barn, hon tränar på gym och simmar för att hålla sig i form och har nyligen fått sitt livs första jobb.
För en tid sedan var det dags för försäkringskassan att göra en sedvanlig omprövning av hennes assistansbeslut. Normalt görs det vartannat år. Louise har sedan många år tillbaka haft assistans med 17 timmar per dygn och hennes svårigheter har inte minskat utan snarare ökat i takt med att hon blivit äldre. Hon lever ett aktivt liv och har helt i linje med lagens intentioner blivit delaktig i samhällslivet och levt som andra.
Louise var inte speciellt oroad inför försäkringskassans omprövning eftersom hon så tydligt har stora behov av stöd och hjälp. Hennes hjälpbehov är dessutom av den karaktären att hjälpen måste ges av ett begränsat antal personer som känner henne mycket väl. Hanteras de mest integritetskänsliga uppgifterna på ett felaktigt sätt av personalen kan det leda till ett livshotande tillstånd för Louise.
För att du ska få en helhet i den här historien måste jag berätta lite om hur försäkringskassans omprövning går till. De gör i princip en helt ny bedömning av personens rätt till personlig assistans.
Först undersöker de om personen tillhör någon av LSS personkretsar. Det är nämligen en förutsättning att man tillhör en personkrets för att man ska kunna få personlig assistans.
Därefter undersöker man om personen har behov av hjälp med något som man kallar "grundläggande behov". Det handlar främst om hjälp med att äta, sköta sin personliga hygien, klä på sig, klä av sig och kommunicera. Om det visar sig att personen behöver hjälp med de grundläggande behoven i 20 timmar per vecka eller mer står försäkringskassan för den fortsatta bedömningen, beslutet och kostnaden. De blir så kallad huvudman för insatsen. Om de grundläggande behoven understiger 20 timmar per vecka blir kommunen huvudman för insatsen. Oavsett vem som blir huvudman så ska bedömningen gå till på samma sätt. Den styrs nämligen av samma lagstiftning och intentionen är att bedömningen ska se likadan ut var du än bor i landet.
Försäkringskassan bedömde, precis som tidigare, att Louise funktionsnedsättning medför så stora svårigheter för henne att hon fortfarande tillhör personkretsen. Men det visade sig att hennes grundläggande behov var något mindre än 20 timmar per vecka den här gången. Det berodde inte på att hennes hjälpbehov hade minskat utan att tolkningen av vad som räknas till grundläggande behov förändrats något sedan sist. Därmed beslutade försäkringskassan att dra in hennes assistans på 17 timmar per dygn from den första oktober i år.
Men Louise deppade inte ihop för det. Eftersom hon fortfarande, enligt försäkringskassan, tillhörde personkretsen och försäkringskassans handläggare kommit fram till att hon hade ett grundläggande behov på nästan 20 timmar i veckan visste Louise att hon hade rätt till personlig assistans genom kommunen. Louise vände sig till kommunens LSS-handläggare och sökte personlig assistans därifrån istället. Det var här det började gå fel för Louise. Kommunens handläggare gjorde en helt annan bedömning än försäkringskassan. Enligt kommunens handläggare tillhör inte Louise personkretsen och därmed avslogs hennes ansökan om personlig assistans helt.
Louise blev förtvivlad!! Hon överklagade kommunens beslut till förvaltningsrätten och eftersom hon vet att det kan ta allt ifrån några månader till över ett år innan domstolen beslutar begärde hon samtidigt så kallad inhibition av försäkringskassans beslut. Om hon hade beviljats inhibition hade hon fått behålla assistansen via försäkringskassan tills hon fått svar från domstolen.
Men Louise fick avslag på sin begäran om inhibition...
Nu erbjuder kommunen Louise insatser enligt socialtjänstlagen. Så kallad hemtjänst. Dessa insatser är mycket begränsade och omfattar i princip bara hjälp i den egna bostaden. Det betyder att hon inte längre kan få hjälp med att följa sina barn till och från skolan, åka på en utflykt med barnen eller följa dem till kompisar och vara delaktig i deras fritidsaktiviteter. Hon kan heller inte ta sig till och från jobbet och hon kan definitivt inte få hjälp med sina personliga behov när hon är på jobbet. Hon kan inte få hjälp med att flytta sig mellan de olika maskinerna på gymmet eller hjälp i badet när hon simtränar på det helt vanliga badhuset. Hon kan inte garanteras att hjälpen ges av ett begränsat antal personer, vilket i västa fall kan leda till döden för Louise.
Oavsett vad förvaltningsrätten beslutar så står det nu klart att Louise kommer att förlora en lång tid av sitt liv och många värden som hon kämpat för att bygga upp genom åren. Hennes personliga assistenter, som hon under lång tid lärt upp, tvingas nu söka andra jobb. De har med all säkerhet funnit sig tillrätta på nya arbetsplatser om eller snarare när Louise får tillbaka sin assistans. Hennes familj riskerar att splittras då ett stort ansvar för barnen och hushållet nu läggs på sambon som dessutom arbetar heltid. Louises möjligheter att hjälpa till blir mycket begränsade med hemtjänst eftersom de bara får hjälpa Louise med hennes personliga behov. Sambon får dessutom ett utökat ansvar för Louis som person eftersom kommunens hemtjänst inte kan tillgodose alla de hjälpbehov som Louise har. Hon kommer inte att kunna hålla sin kropp i form eftersom hon inte längre kan träna som hon är van och jobbet, vad händer med det nu när hon inte kan ta sig dit längre?
Jag vill att du ska höra den här historien för att du ska veta vad som händer i vårt land idag. Hur allas våra skattemedel används eller kanske snarare hur de inte används.
Jag som skriver det här har lärt känna Louise ganska väl under de senaste åren. Hon började för en tid sedan att arbetsträna på ett av våra kontor. Hon hade aldrig haft ett jobb tidigare så till att börja med skulle hon prova om hon över huvud kunde ta sig till och från ett jobb med allt vad det innebär. Vi gav henne möjligheten att prova på att jobba och både hon och vi som arbetsgivare fick ett fantastiskt stöd från Arbetsförmedlingen i den processen. Så småningom kunde vi konstatera att Louise klarade det och målet blev att hon skulle kunna arbeta halvtid. Vi provade oss fram och hittade arbetsuppgifter och arbetsformer som passade Louise och arbetsplatsen anpassades efter hennes behov. I september förra året arbetar Louise 25% och från årsskiftet har hon en anställning på 50% hos oss. Hon är en fantastisk medarbetare som brinner av arbetslust och som utför sina arbetsuppgifter på ett utomordentligt bra sätt. Jag har på nära håll sett hur en person växer och utvecklas genom att, trots stora begränsningar, kunna bidra till utvecklingen av vårt samhälle.
Nu har Louise inte varit på sitt jobb de senaste 12 dagarna. Hon träffade en läkare häromdagen som sjukskrev henne i en månad. Han klappade henne på axeln och sa att han hoppades att det skulle ha löst sig för Louise sedan. Just nu är det många som klappar Louise på axeln och säger så. Men vad hjälper det henne. Hon vill bara leva som andra och nu har hon förlorat allt! Som läget är nu är hon inte ens säker på om det här livet, som hon fick en andra chans att leva, är värt att leva längre.
Som i ett trollslag förvandlas en solskenshistoria till en mardröm som försätter en av våra medmänniskor och en hel familj i kris. Jag ställer mig frågan hur detta kan vara möjligt i dagens välfärdssamhälle? Jag vädjar till dig som läser det här att göra allt som står i din makt för att hjälpa Louise att få sitt liv tillbaka. Nu på en gång, innan det är för sent...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar