PJ Anders Linder skriver en krönika i SVD idag där han beskriver konsekvenserna av Mona Sahlins utspel igår för näringslivet och medborgarna.
Socialdemokraterna har en politik för arbetslöshet och bidrag men saknar en trovärdig politik för att få företagen att våga och vilja anställa nya medarbetare.
Jag tycker att många i debatten saknar det kanske viktigaste argumentet för varför det är bra med en alliansregering. Det är den mentala stämning som de små coh medelstora företagen befinner sig i med en regering som faktiskt talar väl om företagen. Det röd-gröna exprementet talar ofta om företagen som att de är onda vill ont. Exempelvis så vill man lagstifta om rätt till heltid eftersom företagen inte ger heltidsjobb, men det är inte så verkligheten är för företagaren. Man kan inte skapa heltidsjobb om inte behovet finns. En lunchrestaurang serverar lunch just på lunchen. Vi vill helghandla i slutet av veckan osv.
PJ Anders Linder skriver:
Sahlin angriper regeringen för att sänka skatten med lånade pengar, men det biter inget vidare. Av artikeln att döma innebär ju hennes egen politik idel minusposter för statskassan: nya utgifter och minskad skatt.
Fast det beror på att hon inte tecknar hela bilden. Vill man ha den får man gå till budgetmotionen (S) från i höstas.
Det stämmer, som Mona Sahlin skriver i GP, att Socialdemokraterna vill ha ett riskkapitalavdrag på 500 miljoner kronor. Däremot nämner hon inte att partiet vill återinföra förmögenhetsskatten och den vägen ta in nästan sju gånger så mycket: 3,4 miljarder.
Det stämmer att S vill sänka skatten med 500 miljoner kronor för enmansföretagare, som gör en anställning. Men Sahlin avstår från att påminna om att man samtidigt vill höja skatten på hushållsnära tjänster med 1,3 miljarder kronor.
Mona Sahlin har helt rätt i att Socialdemokraterna vill sänka löneskatterna för arbetslösa ungdomar med sammanlagt 1,4 miljarder kronor. Men hon har inte fått plats med beskedet om att man samtidigt gör en avgiftshöjning på bredden, som kostar företagen 10,4 miljarder om året.
Det står inget om inkomstskatten i GP-artikeln. Man får gå till budgetmotionen för att få reda på att löntagarna får höjd skatt med 10,7 miljarder kronor om året ifall Socialdemokraterna får bestämma.
För varje skattesänkning som utlovas av Mona Sahlin finns alltså minst en rejäl skattehöjning. Då borde i alla fall Socialdemokraternas budgetalternativ vara väldigt mycket starkare än Alliansens.
Men skillnaden visar sig vara ringa. Även om man accepterar S-kalkylerna in i minsta detalj blir skillnaden mellan budgetarna inte mer än en halv procent av de samlade statsutgifterna. S är alltså lika goda kålsupare som regeringen när det gäller att bedriva politik på krita.
Det beror på att Socialdemokraterna inte bara vill ha högre skatter än regeringen utan också högre utgifter
Partiledningen talar om sin politik som om den gav glasklar prioritet åt att skapa jobb, men de stora utgiftsökningarna gäller tvärtom vad man ska få när man inte arbetar: Den enskilt största satsningen är en höjning av A-kasseutgifterna med 5,2 miljarder kronor om året. Höjt tak i sjukförsäkringen går på 2,3 miljarder.
All erfarenhet visar att arbetslösheten och sjukfrånvaron ökar när ersättningsnivåerna höjs. Det kommer att kosta statskassan ännu mer. Hur mycket? Det får man uppskatta själv. Här tystnar även budgetmotionen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar